ørendreki sb. m.
GulKr315f 109
AM 315 f fol (c1175-1200) 1r-2v — Gulaþingslǫg : Kristinn réttr hinn forni
(Karlgren 1904, 5-15)
ef þat kænír bẏskop eða hans ærandreke mane ⟨at han ete kiot a freadogum eða a utiðum⟩
10
Anton Karlgren,
[Fyrr tr]e 39 a tuft koma en tolfmonoor 40. En 41 er æigi komr
[ba] kal boota Fırı 42 þat mozcum primr býkope oc pa til
$
[oc] gera ænn kirkiu en er hann æigi gerer oc lætr
•
→
(f) tanda ænn tolmonoðr tuft auða þa kal bota pırı
25 þat 43 mo:cum 44 primr býkope. En 45 er han lætr liggia petr
prea tuft auða þa hæuir han Firi gort 10:dunne er
Fol. 2 (pag. 3).
•
/
5
10
* þa kal bæria huð af þæım eða bota¹ aurum þrimr býko
pe. En ef þat kænnir býkop eða hanf ærandreke mane"
4 [at han ete kiot a preadogum eða a utiðum en han que]or
använda samma konstruksjon som 1. 10--11. I så fall får man dock anta, att
han begått ett ganska grovt slarvfel, och dessutom väcker formen timbre, som
strider mot de eljest ganska väl upprätthållna lagarne för vokalharmonien och
särsjilt mot det föregående timbri, betänkligheter. Alla svårigheter synas mig
kunna avjälpas jenom ovanstående förslag; bokstäverna fyrr tr utfylla precis
jämt den lediga platsen; vi få god mening, utan att alliterasjonen fördärvas,
tre och timbr växla förut i unjefär samma betydelse i hskr. 40 St.: tolp manaor;
hskr. har emellertid tydligt o på båda ställena och sammanskriver, här liksom
eljest, de båda orden. "Initialen är ifylld av yh. 2 St.: Firir. Ordet är otyd-
ligt; dock torde St. ha felläsning. Ordets utseende, se bil. 5. Vad som legat
till grund för läsningen parır, har varit en liten bläckplump, som, liksom f. ö.
på flera ställen i hskr., tillkommit efter ordet och jort, att sista 1:et tolkats som
r, i det att plumpen, som dock är tydligt sjild från sista stapeln, tolkats som
ögla av ett r. Utrymmet mellan Foch þi följande ord är för övrigt absolut
detsamma som eljest i hskr. i denna ställning, så att det är högst osannolikt,
att rr här fått plats. Och då saken äj är dess säkrare, är en läsart Farr på
43 St.: [b]at.
4+ St.:
detta ställe jentemot hskr:s 25 säkra par mycket järv.
[mo]rkum ordet stavas emellertid här, liksom alltid eljest, tydligt med c.
45 Initialen är ifylld av yh.
:
1 St.: þeim eða bote. Hskr. har fullt tydlig och äkta punkt efter aim,
och a i bota är fullkomligt läsligt. 2 Initialen är ifylld av yh. 3 St.: manne :
över a står visserligen nasalstreck, men detta är av yh. Jfr. dels det svarta
bläcket, dels streckets böjda form. 4 Mitt över denna rad går det veck, där
pärgamentet varit böjt kring pärmkanten, och detta jör, att bokstäverna här blivit
utplånade, t. o. m. betydligt mer än på motsvarande ställe (rad 3) på föregående
pag. Enligt St:s beteckning skulle de 3 bejynnelsebokstäverna vara synliga;
av dem är det dock omöjligt att finna ett spår; däremot kan man vid radens
slut upptäcka dr. Luckan är af St. utfylld: at h[ann ete kiot a freadogum eða
a utiðum. en ef hann quedr]. I denna läsart, hämtad från huvudcodex, måste
emellertid någon modifikasjon jöras, då raden, sålunda utfylld, innehåller flera
bokstäver än järna varit möjligt. En rad innehåller i hskr. sällan mer än
38-42 bokstäver; då detta antal någon gång överskrides, innehåller raden
färre mellanrum mellan ord än det vanliga antalet (8-10) eller uppvisar flere
bokstäver sådana som f, 1, 1 eller 2, R, vilka antingen uppta litet rum eller ock
...
...